Zorngottes

Sitter och filar på mitt specialarbete om Tom Waits, känner mig kluven för jag vill ena sidan album för album förklara vad som hände i hans liv när albumet gavs ut. Och andra sidan vill jag bara avbilda atmosfärerna låt för låt. Det gömmer sig en otrolig berättarteknik i hans texter. Texterna är oerhört välskrivna och det finns alltid en Waits låt för vilken dag man än går igenom. Idag är den låten lost In the Harbour.

Det är för mycket just nu och mina förväntningar på mig själv är alldeles för stora. Visade upp en arbetskopia av videokonstverket jag gör just nu. Det är en smutsig skildring av mänskligt lidande. Kanske är jag lite inspirerad utav Herzogs natursyn och Roy Anderssons människosyn.
Det är som om ingen kan relatera, någon borde ju försöka att ta till sig det. Man har ju trots allt valt konstgruppen utav ett eget intresse eller visste man kanske inte bättre?
Det är svidande kritik jag nu spyr ur mig. Men jag bryr mig inte heller, filmen är inte ens hälften så provokativ som jag velat.
Det finns mycket lite äckel, alldeles för lite, ingen panik, har inte lyckats fånga känslan utav att revbenen i bröstkorgen ska kollapsa. Jag har misslyckats.